Geboren

Geboren
Augen sehen dich an
Menschen
Deine Eltern
Du kennst nichts,
nur diesen Augenblick
und siehst zurück
Du bist voller Hunger
Du bist voller Durst
Du bist voller Leben
Du bist voll und dann leer
Du wirst größer
Du wirst du, denkst du
Du erlebst, erfährst,
Du lebst, du fährst
Fort und kommst an
Oder nicht
Du siehst in dein Gesicht
Und siehst nichts mehr
Bis du hinter den Spiegel blickst:
Dort ist jemand, der dich meint,
dort ist alles vereint in dir
und du trennst dich vom Wir
zum Ich
in deinem Gesicht
wie damals
Hunger nach Leben
Durst nach Liebe
Stillst du mit Leben, mit Liebe,
mit Wort und Tat
mit dir in dir
bist du dein bestes Ich,
wenn alles schweigt
und alles scheint
-außen ist-
außer deiner Liebe
und dir
dann bist du hier
bei mir
und dann danke ich allem
was ich einst bewertet habe,
nehme an
und nehme an
dankbar alle Wege
fern der Wege
fern des Wehs
zum Glück
und zur Liebe.
Feather of Love, 15.04.2025
Manchmal

Manchmal
Manchmal
versteht die Welt dich falsch
manchmal ist die Welt nicht die Welt
manchmal bist du nicht du
manchmal ist die Welt nicht du
und manchmal bist du so viel du
und die Welt ist viel zu viel Welt
Wenn du dann so manchmal bist
so zwischen Welt und dir
dann bleibt etwas
eine Schnittmenge hier
ein mieser Gesichtsausdruck
oder ein Lächeln
da eine Sorge
oder eine Hoffnung
und dann gehst du ins Bett
Morgen ist ein neuer Tag
Keine neue Welt
aber ein neuer Tag
kein neues Ich oder Du
aber da ist ein Lächeln
das den Tag leuchten lässt
denn der Schatten vom Manchmal
der ist nur gut im
Es war einmal
Er überdauert für die Manchmals
für die Welt, für die dunklen Tage,
für das Düstere
Doch wenn du genau hinspürst
die Sonne suchst
und das Licht spürst
dann ist er nichts als ein
Manchmal
und du bist
um dein Lächeln
zu halten und es zu tragen
über alle Schatten hinweg
um in der Sonne zu sein
dankbar
mehr als manchmal
Bente Amlandt am 22.03.2025
Sein oder Suchen

Sein oder Suchen
Manche blühen aus eigener Kraft
andere fliegen von Blüte zu Blüte
Manche reden davon, was sie in ein paar Jahren tun wollen, wo sie dann sein werden und was sie sich dann vorstellen können. Wie soll das gehen? Sie können nicht wissen, wer, wo und wie sie in Zukunft sein werden und es ist unmöglich im Jetzt zu entscheiden, was man sich später "vorstellen" kann. Es ist nicht alles planbar. Das Leben - wir haben nur einen Teil davon im Griff. Manchmal frage ich mich, ob es ratsam ist, überhaupt so viel zu planen. Ein wenig schon, in grundlegenden Aspekten, in finanziellen Absicherungen und gesundheitlichen Belangen.
Heute, jetzt, in diesem Moment, denke ich, dass ich jetzt schon so leben möchte, wie ich es "mir vorstellen kann"- wie ich es möchte. Und ich möchte meinen Schreibraum- Freiraum haben, aus mir selbst heraus das tun und arbeiten, was ich mir wünsche und was ich kann. Etwas Gutes unter die Menschen bringen, etwas, das Freude bereitet. Meine Insel ist Wismar. Meine Meere die Nordsee und die Ostsee.
Das ist mir mal wieder bewusstgeworden.
Diese "Karibikträume" oder "Provence- und Toskana-Träume" - sprich: da sitze ich dann als - reiche - Schriftstellerin in einer von Blüten und Wein umkränzten Villa und schreibe an einer epochalen Saga - oder lade hin und wieder andere Berühmte ein, wenn ich nicht in einem weit schwingenden Kleid mit einem Strohhut am Wellensaum spazieren gehe oder anderen Schreibkurse gebe - NEIN! - Was würde ich da tun? Ruhe genießen? Andauernd würden Fragen, Aufträge, Besucher, Presse oder sonst etwas hereintrudeln. Vermutlich würden Inspiration und Kreativität auch nicht mehr so fließen... Spekulation - wie alles, was die Zukunft betrifft. Also: Warum sollte ich es mir nicht gönnen, jetzt und hier glücklich zu sein?
Ruhe genieße ich jetzt und hier! Mit dem, was ich aus mir herausschreiben möchte. Und das sind dann doch weniger Auftragsarbeiten oder Romane anderer. Wobei ich diese auch nebenbei erledigen werde. Die Betonung liegt fortan auf "nebenbei" - das will gelernt - geübt sein. Broterwerb - Arbeit eben.
Anekdote zur Senkung der Arbeitsmoral
von Heinrich Böll
In einem Hafen an einer westlichen Küste Europas liegt ein ärmlich gekleideter Mann in seinem Fischerboot und döst. Ein schick angezogener Tourist legt eben einen neuen Farbfilm in seinen Fotoapparat, um das idyllische Bild zu fotografieren: Blauer Himmel, grüne See mit friedlichen schneeweißen Wellenkämmen, schwarzes Boot, rote Fischermütze. Klick. Noch einmal: Klick, und da aller guten Dinge drei sind und sicher sicher ist, ein drittes Mal: Klick. Das spröde, fast feindselige Geräusch weckt den dösenden Fischer, der sich schläfrig aufrichtet, schläfrig nach seiner Zigarettenschachtel angelt; aber bevor er das Gesuchte gefunden, hat ihm der eifrige Tourist schon eine Schachtel vor die Nase gesteckt, ihm die Zigarette nicht gerade in den Mund gesteckt, aber in die Hand gelegt, und ein viertes Klick, das des Feuerzeuges, schliesst die eilfertige Höflichkeit ab. Durch jenes kaum messbare, nie nachweisbare Zuviel an flinker Höflichkeit ist eine gereizte Verlegenheit entstanden, die der Tourist - der Landessprache mächtig - durch ein Gespräch zu überbrücken versucht.
„Sie werden heute einen guten Fang machen.“
Kopfschütteln des Fischers.
„Aber man hat mir gesagt, dass das Wetter günstig ist.“
Kopfnicken des Fischers.
„Sie werden also nicht ausfahren?“
Kopfschütteln des Fischers, steigende Nervosität des Touristen. Gewiss liegt ihm das Wohl des ärmlich gekleideten Menschen am Herzen, nagt an ihm die Trauer über die verpasste Gelegenheit.
„Oh, Sie fühlen sich nicht wohl?“
Endlich geht der Fischer von der Zeichensprache zum wahrhaften Wort über. „Ich fühle mich großartig“, sagt er. „Ich habe mich nie besser gefühlt.“ Er steht auf, reckt sich, als wolle er demonstrieren, wie athletisch er gebaut ist. „Ich fühle mich phantastisch.“ Der Gesichtsausdruck des Touristen wird immer unglücklicher, er kann die Frage nicht mehr unterdrücken, die ihm sozusagen das Herz zu sprengen droht: „Aber warum fahren Sie denn nicht aus?“
Die Antwort kommt prompt und knapp. „Weil ich heute morgen schon ausgefahren bin.“ „War der Fang gut?“
„Er war so gut, dass ich nicht noch einmal auszufahren brauche, ich habe vier Hummer in meinen Körben gehabt, fast zwei Dutzend Makrelen gefangen ...“. Der Fischer, endlich erwacht, taut jetzt auf und klopft dem Touristen beruhigend auf die Schultern. Dessen besorgter Gesichtsausdruck erscheint ihm als ein Ausdruck zwar unangebrachte, doch rührender Kümmernis. „Ich habe sogar für morgen und übermorgen genug“, sagt er, um des Fremden Seele zu erleichtern. „Rauchen Sie eine von meinen?“
„Ja, danke.“
Zigaretten werden in Münder gesteckt, ein fünftes Klick, der Fremde setzt sich kopfschüttelnd auf den Bootsrand, legt die Kamera aus der Hand, denn er braucht jetzt beide Hände, um seiner Rede Nachdruck zu verleihen. „Ich will mich ja nicht in ihre persönlichen Angelegenheiten mischen“, sagt er, „aber stellen Sie sich mal vor, Sie führen heute ein zweites, ein drittes, vielleicht sogar ein viertes Mal aus und Sie würden drei, vier, fünf, vielleicht gar zehn Dutzend Makrelen fangen ... stellen Sie sich das mal vor.“
Der Fischer nickt.
„Sie würden sich in spätestens einem Jahr einen Motor kaufen können, in zwei Jahren ein zweites Boot, in drei oder vier Jahren könnten Sie vielleicht einen kleinen Kutter haben; mit zwei Booten oder dem Kutter würde Sie natürlich viel mehr fangen - eines Tages würden Sie zwei Kutter haben, Sie würden ...“, die Begeisterung verschlägt ihm für ein paar Augenblicke die Stimme, „Sie würden ein kleines Kühlhaus bauen, vielleicht eine Räucherei, später eine Marinadenfabrik, mit einem eigenen Hubschrauber rundfliegen, die Fischschwärme ausmachen und Ihren Kuttern per Funk Anweisung geben. Sie könnten die Lachsrechte erwerben, ein Fischrestaurant eröffnen, den Hummer ohne Zwischenhändler direkt nach Paris exportieren - und dann ...“, wieder verschlägt die Begeisterung dem Fremden die Sprache. Kopfschüttelnd, im tiefsten Herzen betrübt, seiner Urlaubsfreude schon fast verlustig, blickt er auf die friedlich hereinrollende Flut, in der die ungefangenen Fische munter springen. „Und dann“, sagt er, aber wieder verschlägt ihm die Erregung die Sprache.
Der Fischer klopft ihm auf den Rücken, wie einem Kind, das sich verschluckt hat. „Was dann?“, fragt er leise.
„Dann“, sagt der Fremde mit stiller Begeisterung, „dann könnten Sie beruhigt hier im Hafen sitzen, in der Sonne dösen - und auf das herrliche Meer blicken.“
„Aber das tu ich ja schon jetzt“, sagt der Fischer, „ich sitze beruhigt am Hafen und döse, nur Ihr Klicken hat mich dabei gestört.“
Tatsächlich zog der solcherlei belehrte Tourist nachdenklich von dannen, denn früher hatte er auch einmal geglaubt, er arbeite, um eines Tages einmal nicht mehr arbeiten zu müssen, und es blieb keine Spur von Mitleid mit dem ärmlich gekleideten Fischer in ihm zurück, nur ein wenig Neid.
Heinrich Böll
Drei Tische
Eine Zeit
Sechs Welten

Drei Tische
Heute bei Junge
Ich sitze auf der Couch, draußen zieht ein Sturm auf. Dennoch sitzen sie draußen: zwei Männer in einer Verhandlung, Mutter und Tochter, sie lächeln und trinken Kaffee und Saft, ein Paar mit Labrador, das sich streitet. Drei Tische nebeneinander. Und alle sechs Personen sitzen dort zeitgleich. Jeder erlebt eine andere Realität, während ich sie durch die Glasfront beobachte wie Schauspieler auf einer Bühne. Das kommt mir sonderbar vor. Und ich denke in diesem Moment, dass sie alle gerade etwas komplett Unterschiedliches empfinden. Der eine geht Konkurs oder gründet ein Geschäft oder lässt einen Deal platzen oder plant etwas, die andere beneidet die andere oder denkt an ihren Geliebten, ihren Mann, ihren Freund, ihre Freundin oder genießt einfach nur den Moment, das Beisammensein, den Beginn des Studiums, den Umzug in die neue Wohnung, den gemeinsamen Urlaub und die anderen denken an Scheidung, Hundeerziehung, sind wütend, hoffen auf Versöhnung, denken, der Urlaub ist vorüber und der Kaffee schmeckt nicht und nun wirft er mir auch noch vor, wie ich den Hund zu erziehen habe, nur weil er schon so viel mehr Hunde hatte als ich.
Und wer es noch nicht wusste: Ja, so ist das, wenn man keinen großen Filter hat, alles aufnimmt, deutet und dazu auch noch viel Fantasie hat und täglich mit Romanfiguren spricht. Ich habe nichts gehört, von dem, was draußen gesprochen wurde. Ich habe nur meine Vermutungen angestellt. Am liebsten hätte ich sie gleich ins Laptop hineingetippt. Ich saß übrigens nicht bei Junge am Markt, sondern bei dem an der Einfahrt in Wismar. Da geht das fantastisch. Setzt euch einfach mal auf die Couch mit Blick nach draußen! Das nächste Mal sollte ich mein Laptop mitnehmen.
Oft liege ich übrigens nah dran, an der Realität - was man so 'Realität' nennt. Das ist ganz sonderbar. In letzter Zeit besuchen mich Menschen, die mir direkt oder indirekt mitteilen, dass meine Romane nah an 'der' = ihrer Realität sind. Vor ein paar Tagen sagte ich: Ja, manchmal ist die Fantasie näher an der Realität, als man denkt.
3 Tische, eng nebeneinander, 3 Situationen, 6 Welten – weit entfernt voneinander - Hier fühle ich mich gleich ein wenig dazu herausgefordert, als Autorin das verbindende Element zu finden oder etwas, das diese Personen früher oder später miteinander verbinden könnte.
In diesem Sinne liebe Gruß in deine, Ihre, eure Welt! Und ich trinke meinen Kaffee auch woanders. Es ergab sich heute so. Liebe Grüße von Bente!

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren
CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

CITAT
Ibland känns det som att livet har haft en av sina dagarsträckte ut handen och sa: 'Jag vill ge dig allt! Du borde bli en sådan rosa dag som lyser i minnet när alla andra är bortglömda.” Det här är en sådan dag.
Malin, på semester från Saltkrokan, Astrid Lindgren

"Du bär varje ålder inom dig. Ibland kommer det ena ut, andra gånger det andra.”
Astrid Lindgren, Dagens Nyheter, 8 september 1959.

"Även om de levde för att vara så olyckliga fyrtioåringar som hon just hade profeterat, skulle de fortfarande minnas sina underbara sommarlekar, den underbara känslan av att springa barfota på sommarkvällarna över präriens mjuka gräs, som vattnet i floden Bäcken var varm och vänlig bubblade mellan tårna när du plaskade över Eva-Lottas gångbro på väg mot ett avgörande argument, eller hur solen sken genom de öppna luckorna in i bageriets golv tills till och med träbjälkarna luktade sommar.”
från Kalle Blomquist, Eva-Lotta och Rasmus, Astrid Lindgren

Låten "Sense of Doubt" av David Bowie
Jag hittade precis en låt av David Bowie till mitt nya Instagram-inlägg (Reel) som passar underbart med den stämning som råder i början av 2:a volymen av "World Without Earth". Sedan fick jag reda på innebörden av texten och skapandet av låten och blev fascinerad, för i början av min science fiction-roman "Luminary Warriors" spelar spelkort också en roll och tillfälligheter och fantasi i alla fall! Och nu läste jag följande om låten av David Bowie: Översatt till tyska:
Producenten Brian Eno utvecklade en uppsättning "Oblique Strategies"-kort som innehöll kryptiska "instruktioner" för att underlätta inspelningsprocessenAlbum Heroes att hjälpa. Eno och Bowie valde slumpmässigt ett kort och höll det hemligt för varandra. Bowie valde "Emphasize the differences" medan Eno valde "Try to make everything as similar as possible", och denna paradox låg till grund för denna mörka men atmosfäriska instrumental. Eno sa: "Det var som ett spel. Vi turades om att arbeta med det; han skulle göra en överdubbning och jag skulle göra nästa, och han skulle göra nästa... Jag försökte jämna ut det och göra det till ett kontinuum, [medan] han försökte göra tvärtom. källa
Lu C. Ohm, skriven den 18 januari 2024
Flow ochoch fantasi
Huvudpersonerna i mina romaner, särskilt Rodiwana-serien, kännetecknas av ett rikt inre liv. Några av dem, som Erik och Solveig, har särskilt känsliga antenner och uppfattar mer än andra. Fantasi spelar en stor roll i alla mina romaner och är drivkraften från vilken allt blir till.
I plot", men sedan 2023 har jag konstruerat mer och mer för att inte gå överstyr och utveckla en snabbare handling. Det är särskilt tydligt i min roman "Luminary Warriors", som kom ut i januari 2024 och har en fristående, spännande handling Men den här handlingen utvecklades också till stor del av sig själv.
Jag kan inte alls skriva efter "recept". Även när jag skriver ner vad som ska komma härnäst fortsätter jag alltid skriva precis där jag är, och ibland, mirakulöst nog, faller allt på plats på ett sätt som fullbordar handlingen. Jag älskar att överraska mig själv när jag skriver.
Ibland måste jag fortsätta skriva för att se vad som händer härnäst. Sedan utvecklas handlingen som av sig själv och jag verkar bara skriva med den. I ett sådant tidlöst ögonblick/tillstånd som kan vara i timmar, tittar jag på den framväxande texten medan mina fingrar verkar ta ett eget liv. Även om jag inte är ett stort fan av anglicismer, kallar jag det "flow" eller "being in the flow" och njuter av detta tillstånd.
Nackdelen är ibland att jag inte längre kan se film på kvällen eftersom jag är för uppslukad av min roman.
skriven av Bente Amlandt den 12 januari 2024

I dig
Det högljudda barnet
ville höras.
Det tysta barnet
gömde sig.
Det är en
i dig...
2024-01-22

En återställd tanke:
Ju mer de levde på utsidan, desto mer levde jag på insidan.

"Lotta, du behöver inte avbryta när stora människor pratar. Du får vänta tills de är klara." "Haha", sa Lotta, "det har jag försökt, men det är ingen idé. De blir aldrig färdiga."
Barnen från Noisemaker Street. Astrid Lindgren

Vem skriver jag för?
jag skriver
för människorna i mitt huvud. För karaktärerna som finns inom mig.
Jag skriver för Lando, för Isobald Eismann...
Och alla andra som vill ut.
Jag läste just detta:
Ju äldre vi blir, desto mindre blir vi
våra önskelistor. Eftersom sakerna
som vi verkligen vill ha
du kan inte köpa det.

"Spunk!" sa Pippi triumferande. "Spunk?" frågade Tommy. ”Vad betyder det?” ”Om jag bara visste”, sa Pippi. "Det enda jag vet är att det inte betyder dammsugare."
Från Pippi hittar en spunk
Astrid Lindgren


Mina vänner, miljonärerna
Jag citerar här ett meddelande som jag fick via Messenger:
God morgon ! Jag hoppas du mår bra ?....
Mitt namn är ... av tyskt ursprung, men för närvarande på sjukhus i Frankrike. Jag är chef för en mineralvattentillverkare, jag är 47 år gammal. Medan jag surfade på internet trots min dåliga hälsa och synlighet kom jag över din profil eftersom jag såg din profil på min tilläggslista och tyckte att den var ansedd och ansvarsfull. Jag hoppas verkligen att du är en troende som jag?
Jag skulle vilja skänka pengar till dig. en donation på €265 000. Jag skulle vilja veta om du är intresserad av min donation? Jag väntar på ditt svar.
OBS SATIR: Följande är mitt utkast - falskt svar på den falska begäran:
Hej, jag är väldigt glad att du skriver till mig eftersom jag råkar vara i en liknande situation. Det är så trevligt att vi träffas här för du gör ett väldigt seriöst intryck för mig och du verkar vara väldigt ansvarsfull. Din tyska är inte så bra än, men jag kan förstå dig, och det är huvudsaken! Jag sitter i styrelsen för ett stort tyskt företag vars namn jag inte kan nämna här. Jag skulle vilja samarbeta med dig för att starta en fond för människor som har för mycket pengar och inte vet vad de ska göra med dem. Skicka mig dina kontaktuppgifter så att vi kan skapa fonden och slå samman våra pengar. Med vänlig hälsning och vi ses snart!

Min personliga samling av tankar om ämnet "tid" och "att bli äldre"
Var kommer begreppet "ålder" ifrån?
Ursprung: mellanhögtyskt alter, fornhögtyskt altare, germanskt *aldra-, indoeuropeiskt *altro-, som hör till roten *al- ”att växa, att nära”; ordet har använts sedan omkring 800. Synonymer: ålder.
Tid
För en tid sedan hörde jag frasen i ett radiospel: ”Känner vi varandra från en tid då vi hade ännu mer liv framför oss?” Det berörde mig.
Nu när jag själv har passerat zenit, då och då behandlar jag oundvikligen ämnet "tid" och att bli äldre.
Ålder
Känner du till talesättet: Alla vill bli gamla, men ingen vill bli gammal?
I vårt samhälle verkar det att bli gammal inte längre existera lika mycket som förr, eftersom alla vill se ut och vara unga, ungdomliga, vältränade, chica och sportiga så länge som möjligt. Förr fanns det riktiga mormor med plisserade kjolar, perms, söt parfym, pälsrockar, på breda klackar bredvid morfar med käppar, platta kepsar och tidningar under armarna. Klyschbilder, eller hur. Men klyschbilderna fanns verkligen. Och nu, oavsett om det stormar eller snöar, kan du se seniorer i tighta cykelshorts, kvinnor med promenadkäppar gå (uttala det på tyska!) och till och med på strandpromenaden hoppar äldre kvinnor och män i Östersjön på hösten , att simma ett vågat varv för att de "alltid har gjort så". De är piggare än medelålders och går helst en promenad i bilen - de har ingen brådska, men i kassaköerna har de det - när du själv har bråttom.
För jag måste vara medveten medveten om att jag någon gång förmodligen kommer att smyga längs landsvägar i min bil (om jag har tur och fortfarande kan köra och fortfarande har en) och hoppas på att bli insläppt i kassan för den är här eller det gör ont eller jag har ett läkarbesök tycker jag att jag borde vara mer överseende och ha mer tålamod. Jag hade tålamodet i Sydamerika också. De evigt långa köerna med paraguayanerna...
Var kommer termen "förälder" ifrån?
Föräldrar. Det tyska ordet ”föräldrar” (från indoeuropeiskt al ”nära, växa”) uppstod under tidig medeltid genom att likställa begreppen far och mor (gammalhögtyska eltiron omkring 765 e.Kr.).
Hur gammal känner du dig? Finns det en fast inre ålder? Kanske!
Tid – mätt med klockan – är något väldigt subjektivt i vår respektive verklighetsuppfattning. Precis som den inre upplevda åldern från vilken vi uppfattar oss själva. Jag tror att alla fastnar i någon favoritålder och har sin självbild fast där, så att de blir rädda varje gång, eller inte varje gång, men oftare, när de ser sig i spegeln och frågar sig: Vem är det? Vem är det? jag? Jag känner mig helt annorlunda! – Detta motsvarar bara min subjektiva uppfattning och andras berättelser. För att bevisa detta vetenskapligt, skulle jag behöva göra lite forskning, vilket jag kan göra. Se ovan: Det här är min samlarhörna!
Absurt - Vad är verkligt?
Jag tror att något liknande detta hände mig nyligen: kollisionen av inre, upplevd ålder med yttre utseende. Det var en känsla av absurditet, av oäkthet, och ändå var den mer verklig eftersom utsidan verkligen var synlig. Men var det mer verkligt? Är inte den inre känslan av livet, den upplevda åldern, mer verklig och viktigare? ... Om situationen: Jag reste mig under ett tv-program, gick på toaletten och blev chockad av vad jag såg i badrumsspegeln. Jag hade precis betett mig så roligt och fånigt med min man och känt mig så ung och sedan det här! Ett ansikte med leende linjer som var äldre än jag kände! Det får jag nog vänja mig vid. Men som tur är är jag för upptagen för att vara fåfäng. Och jag har inte tid att klaga (vilket inte betyder att jag klarar mig utan det!). Ja: Det finns magi i varje tidsålder. Ju äldre du blir, desto mer råder den inre magin. :-)
De perfekta vuxna utan barndom?
Jag tror att det också fungerar tvärtom: ibland finns det tjugoåringar som är sextio inne. Har du sett de nya, unga nyhetsankarna? Och dessa faktiskt fortfarande unga människor i perfekta (också gammaldags - gammaldags är den nya 'MODERNA') kostymer, i kostymer, med tre grader, fyra barn, böcker, matlagningsprogram, bloggar och... ni vet vad jag betyda. Ja, de föddes definitivt som vuxna. Du imponerar på mig. Och de skrämmer mig. Vad är vi för samhälle om vi inte längre har tid för barndomen?

Min personliga samling av tankar om ämnet "tid" och "att bli äldre"
Var kommer begreppet "ålder" ifrån?
Ursprung: mellanhögtyskt alter, fornhögtyskt altare, germanskt *aldra-, indoeuropeiskt *altro-, som hör till roten *al- ”att växa, att nära”; ordet har använts sedan omkring 800. Synonymer: ålder.
Tid
För en tid sedan hörde jag frasen i ett radiospel: ”Känner vi varandra från en tid då vi hade ännu mer liv framför oss?” Det berörde mig.
Nu när jag själv har passerat zenit, då och då behandlar jag oundvikligen ämnet "tid" och att bli äldre.
Ålder
Känner du till talesättet: Alla vill bli gamla, men ingen vill bli gammal?
I vårt samhälle verkar det att bli gammal inte längre existera lika mycket som förr, eftersom alla vill se ut och vara unga, ungdomliga, vältränade, chica och sportiga så länge som möjligt. Förr fanns det riktiga mormor med plisserade kjolar, perms, söt parfym, pälsrockar, på breda klackar bredvid morfar med käppar, platta kepsar och tidningar under armarna. Klyschbilder, eller hur. Men klyschbilderna fanns verkligen. Och nu, oavsett om det stormar eller snöar, kan du se seniorer i tighta cykelshorts, kvinnor med promenadkäppar gå (uttala det på tyska!) och till och med på strandpromenaden hoppar äldre kvinnor och män i Östersjön på hösten , att simma ett vågat varv för att de "alltid har gjort så". De är piggare än medelålders och går helst en promenad i bilen - de har ingen brådska, men i kassaköerna har de det - när du själv har bråttom.
För jag måste vara medveten medveten om att jag någon gång förmodligen kommer att smyga längs landsvägar i min bil (om jag har tur och fortfarande kan köra och fortfarande har en) och hoppas på att bli insläppt i kassan för den är här eller det gör ont eller jag har ett läkarbesök tycker jag att jag borde vara mer överseende och ha mer tålamod. Jag hade tålamodet i Sydamerika också. De evigt långa köerna med paraguayanerna...
Var kommer termen "förälder" ifrån?
Föräldrar. Det tyska ordet ”föräldrar” (från indoeuropeiskt al ”nära, växa”) uppstod under tidig medeltid genom att likställa begreppen far och mor (gammalhögtyska eltiron omkring 765 e.Kr.).
Hur gammal känner du dig? Finns det en fast inre ålder? Kanske!
Tid – mätt med klockan – är något väldigt subjektivt i vår respektive verklighetsuppfattning. Precis som den inre upplevda åldern från vilken vi uppfattar oss själva. Jag tror att alla fastnar i någon favoritålder och har sin självbild fast där, så att de blir rädda varje gång, eller inte varje gång, men oftare, när de ser sig i spegeln och frågar sig: Vem är det? Vem är det? jag? Jag känner mig helt annorlunda! – Detta motsvarar bara min subjektiva uppfattning och andras berättelser. För att bevisa detta vetenskapligt, skulle jag behöva göra lite forskning, vilket jag kan göra. Se ovan: Det här är min samlarhörna!
Absurt - Vad är verkligt?
Jag tror att något liknande detta hände mig nyligen: kollisionen av inre, upplevd ålder med yttre utseende. Det var en känsla av absurditet, av oäkthet, och ändå var den mer verklig eftersom utsidan verkligen var synlig. Men var det mer verkligt? Är inte den inre känslan av livet, den upplevda åldern, mer verklig och viktigare? ... Om situationen: Jag reste mig under ett tv-program, gick på toaletten och blev chockad av vad jag såg i badrumsspegeln. Jag hade precis betett mig så roligt och fånigt med min man och känt mig så ung och sedan det här! Ett ansikte med leende linjer som var äldre än jag kände! Det får jag nog vänja mig vid. Men som tur är är jag för upptagen för att vara fåfäng. Och jag har inte tid att klaga (vilket inte betyder att jag klarar mig utan det!). Ja: Det finns magi i varje tidsålder. Ju äldre du blir, desto mer råder den inre magin. :-)
De perfekta vuxna utan barndom?
Jag tror att det också fungerar tvärtom: ibland finns det tjugoåringar som är sextio inne. Har du sett de nya, unga nyhetsankarna? Och dessa faktiskt fortfarande unga människor i perfekta (också gammaldags - gammaldags är den nya 'MODERNA') kostymer, i kostymer, med tre grader, fyra barn, böcker, matlagningsprogram, bloggar och... ni vet vad jag betyda. Ja, de föddes definitivt som vuxna. Du imponerar på mig. Och de skrämmer mig. Vad är vi för samhälle om vi inte längre har tid för barndomen?

Min personliga samling av tankar om ämnet "tid" och "att bli äldre"
Var kommer begreppet "ålder" ifrån?
Ursprung: mellanhögtyskt alter, fornhögtyskt altare, germanskt *aldra-, indoeuropeiskt *altro-, som hör till roten *al- ”att växa, att nära”; ordet har använts sedan omkring 800. Synonymer: ålder.
Tid
För en tid sedan hörde jag frasen i ett radiospel: ”Känner vi varandra från en tid då vi hade ännu mer liv framför oss?” Det berörde mig.
Nu när jag själv har passerat zenit, då och då behandlar jag oundvikligen ämnet "tid" och att bli äldre.
Ålder
Känner du till talesättet: Alla vill bli gamla, men ingen vill bli gammal?
I vårt samhälle verkar det att bli gammal inte längre existera lika mycket som förr, eftersom alla vill se ut och vara unga, ungdomliga, vältränade, chica och sportiga så länge som möjligt. Förr fanns det riktiga mormor med plisserade kjolar, perms, söt parfym, pälsrockar, på breda klackar bredvid morfar med käppar, platta kepsar och tidningar under armarna. Klyschbilder, eller hur. Men klyschbilderna fanns verkligen. Och nu, oavsett om det stormar eller snöar, kan du se seniorer i tighta cykelshorts, kvinnor med promenadkäppar gå (uttala det på tyska!) och till och med på strandpromenaden hoppar äldre kvinnor och män i Östersjön på hösten , att simma ett vågat varv för att de "alltid har gjort så". De är piggare än medelålders och går helst en promenad i bilen - de har ingen brådska, men i kassaköerna har de det - när du själv har bråttom.
För jag måste vara medveten medveten om att jag någon gång förmodligen kommer att smyga längs landsvägar i min bil (om jag har tur och fortfarande kan köra och fortfarande har en) och hoppas på att bli insläppt i kassan för den är här eller det gör ont eller jag har ett läkarbesök tycker jag att jag borde vara mer överseende och ha mer tålamod. Jag hade tålamodet i Sydamerika också. De evigt långa köerna med paraguayanerna...
Var kommer termen "förälder" ifrån?
Föräldrar. Det tyska ordet ”föräldrar” (från indoeuropeiskt al ”nära, växa”) uppstod under tidig medeltid genom att likställa begreppen far och mor (gammalhögtyska eltiron omkring 765 e.Kr.).
Hur gammal känner du dig? Finns det en fast inre ålder? Kanske!
Tid – mätt med klockan – är något väldigt subjektivt i vår respektive verklighetsuppfattning. Precis som den inre upplevda åldern från vilken vi uppfattar oss själva. Jag tror att alla fastnar i någon favoritålder och har sin självbild fast där, så att de blir rädda varje gång, eller inte varje gång, men oftare, när de ser sig i spegeln och frågar sig: Vem är det? Vem är det? jag? Jag känner mig helt annorlunda! – Detta motsvarar bara min subjektiva uppfattning och andras berättelser. För att bevisa detta vetenskapligt, skulle jag behöva göra lite forskning, vilket jag kan göra. Se ovan: Det här är min samlarhörna!
Absurt - Vad är verkligt?
Jag tror att något liknande detta hände mig nyligen: kollisionen av inre, upplevd ålder med yttre utseende. Det var en känsla av absurditet, av oäkthet, och ändå var den mer verklig eftersom utsidan verkligen var synlig. Men var det mer verkligt? Är inte den inre känslan av livet, den upplevda åldern, mer verklig och viktigare? ... Om situationen: Jag reste mig under ett tv-program, gick på toaletten och blev chockad av vad jag såg i badrumsspegeln. Jag hade precis betett mig så roligt och fånigt med min man och känt mig så ung och sedan det här! Ett ansikte med leende linjer som var äldre än jag kände! Det får jag nog vänja mig vid. Men som tur är är jag för upptagen för att vara fåfäng. Och jag har inte tid att klaga (vilket inte betyder att jag klarar mig utan det!). Ja: Det finns magi i varje tidsålder. Ju äldre du blir, desto mer råder den inre magin. :-)
De perfekta vuxna utan barndom?
Jag tror att det också fungerar tvärtom: ibland finns det tjugoåringar som är sextio inne. Har du sett de nya, unga nyhetsankarna? Och dessa faktiskt fortfarande unga människor i perfekta (också gammaldags - gammaldags är den nya 'MODERNA') kostymer, i kostymer, med tre grader, fyra barn, böcker, matlagningsprogram, bloggar och... ni vet vad jag betyda. Ja, de föddes definitivt som vuxna. Du imponerar på mig. Och de skrämmer mig. Vad är vi för samhälle om vi inte längre har tid för barndomen?